Ett fagband på väg till toppen?
Av Kristian Lyrenäs
Radiohead… vad ska man säga? Ett gnälligt gayband eller
intellektuella som fan? De är som Limp Bizkit, antingen älskar man dem
eller så vill man att underjorden skall sluka dem. I musikstil är de
långt ifrån Fred Dursts metal band och liknar mera en mjukare version av
Kent eller Travis, med sköna keybordstycken och texter man kan dö för.
KiD A följer tyvärr inte denna stil. Skivan är mer elektronisk och
datagjord än den proggrock bandet levererade i sina tidigare album. Den
uppståndelse som skivan fått förtjänar den icke.
Efter turneringen med OK Computer 98' fick Radiohead uppgiften att
skriva material till en ny platta, resultatet blev KiD A. Bandet fick
obegränsad tid och en rejäl budget vilket låter som en dröm. Enligt
Thom Yorke, sångare och gitarrist i Radiohead, fick trycket honom att
kallsvettas i den lilla lägenheten som skivan pressades fram i.
Brittisk media gav KiD A uppmärksamhet som bara den. Radiohead fick
snart känna av tyngden av att axla manteln som brittpopens kungar. En
mantel som Beatles och Oasis bar under 60- respektive 90-talet.
Tidningarna skrev att Radiohead skulle bli räddnigen för brittisk musik,
den så kallade brittpopen höll nämligen på att falla i glömska under
slutet av 90-talet. Men trots, eller kanske på grund av, alla stora
förväntningar på bandet slukade inte fansen KiD A med hull och hår.
Man skulle nästan kunna säga att skivan är en besvikelse.
Denna lilla skiva får av mej 2 små grisar av fem möjliga.
